strävande tillbaka till grottans ingång, andfådda, glada, nedsmetade från huvudet till fötterna med talg, som drupit från ljusen, fulla av lerfläckar och utomordentligt förtjusta över dagens nöjen. Så blevo de förvånade, när de funno, att de icke hade lagt märke till tidens gång och att det nästan var kväll. Ringklockan på båten hade redan under en halv timme givit den ena signalen efter den andra till avfärd. Men det var romantiskt att på detta sätt avsluta dagens nöjen, och därför rådde allmän belåtenhet. Då ångfärjan lade ut från stranden med sina upprymda passagerare, var det ingen enda mer än kaptenen på båten, som för sex styver frågade efter den förlorade tiden.
Huck stod redan på post, när ångfärjans lanternor kommo gläntande förbi kajen. Han hörde icke något buller ombord, ty den ungdomliga skaran var nu lika lugn och tyst, som människor vanligen äro, när de äro nästan dödströtta. Han undrade mycket vad båt det kunde vara, och varför den icke stannade vid kajen — och så slog han bort tankarna på den och ägnade hela sin uppmärksamhet åt sitt företag. Himlen var molnhöljd och det blev allt mer och mer mörkt. Klockan slog tio, och slamrandet av åkdon upphörde, de här och var synliga ljusen släcktes det ena efter det andra, alla fördröjda fotgängare försvunno, staden gick till vila och lämnade den lille väktaren ensam med tystnaden och spökena. Klockan slog elva, och ljusen släcktes på värdshuset; nu var det mörkt överallt. Huck väntade, som han tyckte, en förfärligt lång och tråkig stund, men ingenting hände. Hans tro började vackla. Tjänade det något till? Tjänade det verkligen
