Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/272

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
112
TOM SAWYERS ÄVENTYR

ljudande ekon träffade örat i de dystra gångarna. På ett ställe, långt från den del av grottan, som vanligen besöktes av turister, hade namnen »Becky» och »Tom» anträffats, tecknade på väggen med talgljussot, och i närheten hade man funnit en med talg nedsmord bandstump. Fru Thatcher brast i gråt, när hon fick se bandet, ty hon kände igen det. Hon sade, att det var det sista minne hon någonsin skulle få av sitt barn, och att intet annat minne av henne någonsin kunde bliva henne så dyrbart som detta, emedan det var det sista, som i livet tillhört hennes lilla flicka, innan den förfärliga döden kom. Några sade, att då och då en långt aflägsen ljuspunkt hade glimtat fram i grottan och då hade ett jubelrop brustit ut och ett tjogtal män hade givit sig av ditåt genom de genljudande gångarna men man hade alltid till sin sorg funnit sig besviken; barnen funnos icke där; ljuset tillhörde en av de sökande.

Tre sorgliga dagar och nätter släpade långsamt fram timmarna, och staden försjönk i en hopplös dvala. Ingen hade lust till någonting. Den upptäckt, som tillfälligtvis gjordes, att ägaren till nykterhetsvärdshuset hade starka drycker till försäljning, gjorde knappast det ringaste intryck på allmänheten, så oerhört märkvärdig denna sak än var. I ett ljust ögonblick hade Huck med svag röst fört samtalet på värdshuset och frågade slutligen, dunkelt anande det värsta, om någonting hade upptäckts på nykterhetsvärdshuset, sedan han blev sjuk.

»Ja», sade fru Douglas.

Huck satte sig upp i sängen med vilt stirrande ögon.