»Följde du efter honom?»
»Ja — men var tyst som muren. Indian-Joe har nog lämnat vänner efter sig, tänker jag, och jag vill inte, att de ska' bli förargade på mig och spela mig något spratt. Om jag inte hade varit, hade han varit nere i Texas nu.»
Huck berättade nu i förtroende hela sitt äventyr för Tom, vilken förut endast hade hört om walesarens roll däri. Kommande tillbaka till huvudfrågan sade Huck till sist:
»Den som knyckte brännvinet i nummer två, knyckte nog pengarna också, tänker jag — åtminstone äro de borta för oss.»
»Nej, vet du vad, Huck? — Pengarna ha aldrig funnits i nummer två!»
»Vad säger du?» Huck granskade noga sin kamrats ansikte. »Har du kommit dem på spåren igen?»
»Ja, Huck — de äro i grottan!»
Hucks ögon strålade.
»Säg det en gång till, Tom!»
»Pengarna ä' i grottan!»
»Säg på ditt samvete, Tom — är det skämt eller är det allvar?»
»Mitt fullaste allvar, Huck — jag har aldrig i livet varit allvarligare. Vill du följa mig dit och hjälpa mig ta dem därifrån?»
»Jo, det kan du lita på! Bara de äro på ett ställe, så att vi kan hitta ut igen och inte gå vilse.»
»Åh, vi kan göra det utan den allra ringaste fara!»
»Utmärkt ! Varför tror du, att pengarna…»
»Vänta bara, tills vi komma dit. Om vi inte finner den, ska jag ge dig min trumma och allt jag
