Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/297

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
137
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET

äger i världen. Sannerligen ska' jag inte det.»

»Det tumma vi på! När, sa' du, ska' vi ge oss av dit?»

»Nu genast, om du vill. Är du nog stark?»

»Är det långt in i grottan? Jag har varit uppe på benen en smula i tre eller fyra dagar, men jag kan inte gå mer än en mil — åtminstone tror jag inte jag kan mer.»

»Det är omkring fem mil dit, om man går, såsom alla andra utom jag skulle gå, men det finns en rysligt kort genväg, som ingen enda mer än jag känner till. Jag ska' ta dig ända fram dit i en båt. Jag låter båten flyta med strömmen dit, och jag ska' ro den tillbaka därifrån alldeles ensam. Du ska' inte behöva kröka ett finger en gång.»

»Låt oss ge oss av genast!»

»Ja, det gör vi. Men vi måste ha med oss bröd och kött och våra pipor och en liten påse eller två, och två eller tre draklinor och några av de där nymodiga tingestarna, som man kallar för fosfortändstickor. Det var många gånger, ska' jag säga dig, som jag önskade jag hade haft några, när jag var där inne i grottan.»

Strax efter middagen lånade gossarna en liten båt av en medborgare, som icke var hemma, och begåvo sig genast i väg. Då de voro några mil nedanför »Grottdalen», sade Tom:

»Du ser, att den här stranden är sig alldeles lik hela vägen ända från Grottdalen — inga hus, inga vedgårdar och buskarna äro alldeles lika varandra. Men ser du den där vita fläcken där oppe, där det har varit ett jordras? Det är just ett av mina märken. Nu far vi i land.»