Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/298

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
138
TOM SAWYERS ÄVENTYR

De landade.

»På det ställe, där vi nu stå, skulle du kunna röra med ett metspö vid det där hålet, jag kom ut ur, Huck. Se efter, om du kan finna det.»

Huck lät ögonen fara över hela stället runt omkring sig, men fann ingenting. Tom marscherade då stolt in i ett tätt snår av sumakbuskar och sade:

»Här är det! Titta hit, Huck! Det är det stiligaste hål i hela landet. Tala inte om det för någon enda! Jag har aldrig så länge haft lust att bli rövare, men jag har vetat, att jag måste ha nå'nting just som det här, och det var minsann inte lätt att komma över något sådant. Nu ha vi fått tag i det, och vi ska' hålla tyst med det — bara låta Joe Harper och Ben Rogers få veta det, — för det ska' naturligtvis bli ett rövarband, för annars är det inte någon stil i det, Tom Sawyers band — det låter riktigt bra — gör det inte, Huck?»

»Jo, det gör det. Vem ska' vi röva då?»

»Åh, nästan vem som helst. Vi ska' lägga oss i bakhåll för folk — de göra mest så.»

»Och döda dem?»

»Nej, inte alltid. Stänga in dem i grottan tills de betalar ranson!»

»Vad är ranson för slag?»

»Pengar. Man låter dem låna allt vad de kunna av sina vänner, och sedan man har hållit kvar dem ett år, dödar man dem, om de inte ha betalt. Så göra de vanligen. Men kvinnorna dödar man inte; man stänger in kvinnorna, men man dödar dem inte. De ä' alltid rika och vackra och alldeles förfärligt rädda. Man tar ifrån dem deras klockor och grannlåter, men man tar alltid av sig hatten för dem