och talar hövligt till dem. Det finns ingen, som är så artig som en rövare — det kan du se i vad bok som helst. Och se'n bli kvinnorna kära i en, och sedan de ha varit i grottan en vecka eller två, sluta de opp att gråta, och sedan är det omöjligt att förmå dem att gå sin väg. Om man körde ut dem, skulle de vända om genast och komma tillbaka. Så står det i alla böckerna.»
»Det blir riktigt bussigt, Tom! Jag tror det är bättre än att vara sjörövare.»
»Ja, på visst sätt är det bättre, för man är närmare till ens hem och cirkusar och allt sådant där.»
Allting var nu i ordning, och gossarna kröpo in genom hålet, Tom före. De arbetade sig fram till bortre ändan av tunneln, gjorde därpå fast ena ändan av sina sammanbundna draklinor och gingo vidare. Några få steg förde dem till källan, och Tom kände en rysning genomila sig. Han visade Huck återstoden av ljusveken, som låg på en vid klippväggen fastsmetad lerklump, och han beskrev, huru han och Becky hade suttit och sett på, när lågan flämtade och slocknade.
Gossarna började nu sänka rösten endast till viskningar, ty tystnaden och mörkret på stället låg tung över deras livsandar. De gingo på vidare och kommo inom kort in i och följde Toms andra korridor, tills de nådde fram till den branta avsatsen. Skenet från ljuset visade, att det icke var något verkligt bråddjup, utan endast en brant kulle av lera, tjugu eller trettio fot hög. Tom viskade:
»Nu ska' jag visa dig någonting, Huck.»
Han höll upp sitt ljus, så högt han kunde, och sade:
