urhålkning i den, som låg närmast till klippans fot, och i densamma en liten bädd av utbredda täcken; ävenså ett par gamla hängslen, några fläsksvålar och de väl avgnagda benen av två eller tre hönor. Men någon penninglåda syntes icke till. Gossarne genomletade stället gång på gång, men förgäves. Tom sade:
»Han sade under korset, och här är det ju så nära under korset, som det kan bli. Det kan inte vara under själva klippan, då ju hon skjuter upp ur själva marken.»
De sökte överallt ännu en gång och satte sig sedan ned modfällda. Huck hade icke något förslag, men om en stund sade Tom:
»Titta här, Huck! Det är fotspår och ljustalg på leran vid ena sidan av den här klippan, men inte på de andra sidorna. Vad tror du det betyder? Jag kan hålla vad med dig, att pengarna ä' under klippan. Jag ska gräva i leran.»
»Det var inte ett dumt förslag, Tom», sade Huck livligt.
Toms »äkta Barlowkniv» kom genast fram, och han hade icke grävt fyra tum, förrän kniven högg i trä.
»Hurra, Huck! Hörde du?»
Även Huck började nu gräva och skrapa. Några bräder kommo snart i dagen och röjdes undan. De hade dolt en naturlig klyfta, som sträckte sig under klippan. Tom gick ned i henne och höll sitt ljus så långt fram under klippan, som han kunde, men han sade, att han icke kunde se slutet av klyftan. Han föreslog, att de skulle undersöka henne. Han böjde sig ned och trädde in; den trånga passagen lutade
