sakta nedåt. Han följde dess krökningar först åt höger och sedan åt vänster, hack i häl följd av Huck. I detsamma Tom vände om ett hörn, utropade han:
»O, men, Huck — titta! Titta!!»
Det var verkligen lådan med skatten, stående i en nätt liten håla tillsammans med en tom krutfjärding, ett par bössor i sina skinnfodral, två eller tre par gamla mockasiner, ett läderbälte och en del annat skräp, allt genomdränkt av det droppande vattnet.
»Äntligen ha' vi fått tag i dem!» sade Huck, grävande med händerna i de smutsiga mynten. »Kors i alla dar, vi ä' rika nu, Tom!»
»Ja, vet du, jag har alltid trott, att vi skulle få tag i det. Det är så man knappast kan tro det, men det är säkert ändå, att vi ha det nu. Nu ska' vi inte söla längre här nere, utan skaffa ut det. Vänta, få si, om jag kan lyfta lådan.»
Den vägde omkring femtio skålpund. Tom kunde väl på ett ovigt sätt lyfta den, men icke ledigt bära den.
»Jag kunde tro det», sade han; »det syntes att det var någonting tungt, när de buro den den där dagen från spökhuset. Det var inte så dumt av mig att ta med påsarna.»
Mynten voro snart tömda i påsarna, och gossarna buro dem upp till den med korset märkta klippan.
»Nu gå vi efter bössorna och de andra sakerna», sade Huck.
»Nej, Huck, låt det vara. Det är just sådant vi behöver, då vi ska' bli rövare. Vi ska' låta det vara där hela tiden, och vi ska' hålla orgier där också.»
