XXXV.
Huck sade:
»Tom, vi kan kila vår väg, om vi kan få tag i ett rep. Fönstret är inte högt från marken.»
»Prat! Vad vill du kila för?»
»Inte är jag van vid ett sådant där sällskap. Jag står inte ut med det. Jag går inte ner.»
»Åh, strunt! Inte är det någonting. Jag bryr mig inte om det ett dyft. Jag ska' hjälpa dig, jag.»
Sid kom in till dem.
»Tom», sade han, »tant har väntat på dig hela eftermidda'n. Mary gjorde i ordning dina söndagskläder, och varenda en har varit förargad på dig. Är det inte talg och lera du har på kläderna dina?»
»Hörru, munsjör Sid, sköt du dina egna affärer. Men vad är all den här uppståndelsen för?»
»Det är en av fru Douglas' vanliga bjudningar. Den här gången är det för walesaren och hans söner för att de hjälpte henne ur klämman häromnatten. Och vet du — jag kan tala om någonting för dig, om du vill veta det.»
»Vad är det då?»
