storleken av hans garderob. Sedan han hade klätt sig själv, lade flickan sista handen vid verket; hon knäppte hans nätta jacka ända upp till hakan, vek ned hans breda skjortkrage över axlarna, borstade honom och satte kronan på verket i form av en prydlig halmhatt. Han såg nu utomordentligt nätt och generad ut, och han var fullt ut så generad som han såg ut att vara. Ty hela kläder och renlighet ålade honom ett tvång, som retade honom. Han hoppades, att Mary skulle glömma skorna, men det hoppet kom på skam. Nu förlorade han tålamodet och sade, att man alltid tvingade honom att göra vad han inte ville göra. Men Mary sade i övertalande ton:
»Var en snäll gosse nu, Tom!»
Han tog nu på sig skorna, mumlande. Mary var snart färdig och de tre barnen begåvo sig av till söndagsskolan, ett ställe som Tom hatade av hela sitt hjärta, men Sid och Mary voro alldeles förtjusta uti.
Vid dörren drog sig Tom några steg efter de andra och fick fatt i en söndagsklädd kamrat.
»Hör du, Bill, har du något gult kort?»
»Ja.»
»Vad vill du ha för det?»
»Vad vill du ge?»
»Ett stycke lakrits och en metkrok.»
»Låt mig si dem.»
Tom tog fram sina skatter, Bill blev belåten med dem och varorna bytte ägare. Därpå köpte Tom tre röda kort för ett par vita marmorkulor och ett par blå kort för några andra småsaker. Han passade på de andra gossarna när de kommo, och
