Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
33
FJÄRDE KAPITLET

som ibland varade ett par veckor. Det är möjligt, att Toms själ aldrig hade i verkligheten hungrat efter ett sådant premium, men utan all fråga hade hela hans varelse under många dagar längtat efter den glans och den ära, som följde därmed. Stunden var inne, och superintendenten Walters ställde sig framför pulpeten. Han var en smärt byggd man om trettiofem år med gult pipskägg och kortklippt gult hår och hade styva fadermördare, vilkas övre kant nådde nästan upp till öronen och vilkas skarpa spetsar sträckte sig framåt ända till mungiporna, bildande ett stängsel, som nödgade honom att hålla huvudet rätt framåt, varför han måste vända hela kroppen, när han ville se åt sidan. Hakan vilade mot en väldig halsduk, som var så bred och så lång som en sedel och hade fransade ändar. Han öppnade sin mun och sade:

»Nu, mina barn, vill jag att alla skola sitta upp så raka och snälla som ni kan och lyssna till mina ord i en minut eller två. Se så där ja! Så där skola små snälla gossar och flickor göra. Jag ser en liten flicka, som tittar ut genom fönstret — jag är rädd att hon tror, att jag står därute någonstans — kanske oppe i ett av träden — och håller ett tal för de små fåglarna.» (Bifallande fnitter.) »Jag vill tala om för er, huru gott det gör mig att se så strålande, rena, små ansikten församlade på ett ställe sådant som detta för att lära sig att göra rätt och bliva goda.»

Och så vidare, och så vidare.

Det är icke nödvändigt att redogöra för återstoden av talet; det var av detta oföränderliga slag, som är välbekant för oss alla.


3FTom Sawyers äventyr I.