Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
40
TOM SAWYERS ÄVENTYR

största skönhet, åtföljd av en skara med band och bjävs utpyntade unga hjärtetjuserskor, och så kommo alla de unga bokhållarna i staden i sluten trupp — ty de hade stått i vestibulen sugande på sina käppknappar — en hel mur av pomaderade och smäktande beundrare, tills den sista flickan hade sprungit gatlopp mellan dem; och sist av alla kom mönstersonen Willie Mufferson, tagande så öm omsorg om sin moder, som om hon varit av slipat glas. Han följde alltid sin moder till kyrkan och var alla fruars förtjusning. Gossarna hatade honom, för att han var så god, och dessutom hade han så ofta framhållits för dem som ett mönster. Hans vita näsduk hängde fram ur bakfickan såsom vanligt om söndagarna — tillfälligtvis. Tom hade icke någon näsduk, och de gossar, som hade en sådan, ansåg han för snobbar. Då alla nu hade kommit in, ringde klockan en gång till för att raska på efterblivna sölare, och så uppstod en högtidlig tystnad i kyrkan, som endast avbröts av fnittrande och viskningar bland sångkören på läktaren. Kören brukade alltid fnissa och viska under hela gudstjänsten. Det fanns en gång en kyrkosångkör, som icke uppförde sig illa, men nu har jag glömt, varest det var. Det var många, många år sedan, och jag kan knappast komma ihåg något om den, men jag tror, att det var utrikes någonstans.

Prästen uppgav psalmen och läste den högt med en salvelse och i en egendomlig ton, som var högeligen beundrad i denna del av landet. Han började i mellanregistret och klättrade stadigt upp, tills han nådde en viss punkt, varest han starkt accentuerade