»Han doppade ner handen i en rutten trästubbe, där det var regnvatten.»
»Var det på dagen?»
»Visst var det det!»
»Med ansiktet mot stubben?»
»Jaa — åtminstone tror jag det.»
»Sa' han nå'nting?»
»Jag tror inte det. Jag vet inte.»
»Aha! Tala om att försöka bota vårtor med fnöskvatten på ett så tokigt sätt. Det duger ju inte alls. Nej, man ska' gå ensam mitt uti skogen, varest man vet, att det finns en fnöskvattenstubbe, och precis vid midnatt ska' man gå baklänges till stubben och sticka ned handen och säga:
Majsmjöl, majsmjöl kommer till korta;
Fnöskvatten, fnöskvatten, och vårtan är borta!
Och så går man hastigt elva steg med tillslutna ögon, vänder sig runt tre gånger och går hem utan att säga ett ord till någon, för om man säger ett ord, är det slut med förtrollningen.»
»Åhja, det där låter inte illa, men så var det inte Bob Tanner gjorde det.»
»Nej, du kan slå dig i backen på, att han inte gjorde det, för han är den vårtigaste pojke i hela sta'n, och han skulle inte ha en enda vårta, om han förstod sig på fnöskvatten. Jag har tagit bort tusen, tusen vårtor från händerna på det sättet, Huck. Jag leker så mycket med grodor, att jag alltid har så rysligt mycket vårtor, så. Ibland tar jag bort dom med en böna.»
»Jaa, bönor ä' bra — det har jag gjort med.»
