Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
82
TOM SAWYERS ÄVENTYR

igen. Om en stund grep Tom den andres arm och sade:

»St!»

»Vad är det, Tom?»

Och de smögo sig intill varandra med hårt klappande hjärtan.

»St! Där är det igen! Hör du'et inte?»

»Jag …»

»Där! Nu hör du det!»

»Herre Gud, Tom, dom kommer! Sannerligen kommer dom inte! Va' ska' vi göra?»

»Jag vet inte. Tror du, att dom ser oss?»

»O, dom kan se i mörkret som kattor. O, om jag vore härifrån!»

»Åh, var inte rädd! Jag tror inte att dom gör oss nå'nting. Vi gör ju inte nå't ont. Om vi kanske håller oss alldeles stilla, så kanske dom inte alls märker oss.»

»Jag ska' försöka, Tom, men je då, jag darrar i hela kroppen.»

»Hör!»

Gossarna lutade sina huvuden tillsammans och knappast andades. Ett dämpat ljud av röster hördes obestämt från andra ändan av kyrkogården.

»Titta! Se där!» viskade Tom. »Vad är det?»

»Det är djävulseld. O, Tom det är rysligt!»

Några dimmiga gestalter närmade sig i mörkret, svängande en gammalmodig blecklykta, som strödde över marken oräkneliga små fläckar av ljus. Om en stund viskade Huck rysande:

»Det är gastar, alldeles säkert. Dom är tre! Herre Gud, Tom, det är ute med oss! Kan du be?»

»Jag ska' försöka, men var inte rädd, du. Dom