Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
83
NIONDE KAPITLET

gör oss inte nå't ont. 'När jag lägger mig att sova, skydda mig, o …'»

»St!»

»Vad är det, Huck?»

»Det är människor! En av dem åtminstone. En av dem hör jag på rösten är gubben Muff Potter.»

»Inte! — tror du det?»

»Jag kan slå mig i backen på det. Rör dig inte ur fläcken. Han är inte nog klipsk att märka oss. Troligtvis full som vanligt — den fördömde gamle fyllbulten.»

»Var lugn du, jag ska' nog stå still. Nu ä' dom kuggade — kan inte finna't. Här kommer dom igen. Nu är dom på spåret — nu tappar dom — finner dom igen — nu hitta dom rätt ! Dom har rätta färgerna den här gången. Huck, du jag känner igen en annan av dom på rösten: det är Indian-Joe.»

»Han är det, det blodtörstiga odjuret! Jag ville katten så mycket hellre att det var gastar. Vad kan dom ha för sig?»

Viskningarna tystnade nu alldeles, ty de tre männen hade kommit fram till graven och stodo några få fot från gossarnas gömställe.

»Här är det», sade den tredje rösten, och dess ägare höll upp lyktan, som belyste unga doktor Robinsons ansikte.

Potter och Indian-Joe buro en bår, varpå låg ett rep och ett par skyfflar. De ställde ifrån sig sin börda och började kasta upp graven. Doktorn ställde lyktan vid huvudändan av graven och gick och satte sig med ryggen mot en av almarna. Han var så nära pojkarne, att de hade kunnat röra vid honom.

»Raska på, gubbar!» sade han med låg röst.