ansiktet på doktorn. Denne gav honom oväntat ett slag, som sträckte skurken till marken. Potter släppte kniven och utropade:
»Vad nu? Slår du min kamrat!» Och i nästa ögonblick fattade han tag i doktorn, och de brottades häftigt med varandra, trampande ned gräset och rivande upp mullen med sina klackar. Indian-joe sprang upp med ögonen blixtrande av hämndlystnad, ryckte till sig Potters kniv och kom krypande som en katt, hukande sig ned än här och än där runt omkring de kämpande männen, sökande efter ett lägligt tillfälle. På en gång gjorde sig doktorn fri med ett kraftigt tag, fattade det tunga namnbrädet på Williams grav och fällde Potter till marken med det. I detsamma fann Joe det tillfälle han sökt och stack kniven ända till skaftet in i den unge mannens bröst. Denne raglade och föll ned över Potter, översvämmande honom med sitt blod, och i samma ögonblick insvepte molnen det gräsliga skådespelet i mörker, och de två skrämda gossarna skyndade så fort de kunde därifrån.
Om en stund, då månen sken fram igen, stod Indian-Joe bredvid de två gestalterna och betraktade dem. Doktorn mumlade några oartikulerade ljud, gav ifrån sig ett eller två långa stönanden och låg stilla. Halvindianen sade för sig själv:
»Så är den affären uppgjord. Fördömme dig.»
Därpå rånade han liket, stack in den blodiga kniven Potters i öppna högra hand och satte sig ned på den öppna kistan. — — — — Fem minuter förgingo, och så började Potter röra på sig och jämra sig. Hans hand slöt sig om kniven, han lyfte upp den, såg på den och lät den falla med en rysning. Därpå satte
