han sig upp, sköt bort liket, stirrade med förvirrade blickar först på det och sedan runt omkring sig. Hans ögon mötte Joes.
»Gud i himmelen, vad är det här, Joe?» sade han.
»Det var en otäck historia», sade Joe utan att röra på sig. »Vad gjorde du det för?»
»Jag! inte har jag gjort det!»
»Vad nu! Med ord tvättar du dig inte ren.»
Potter darrade och blev likblek.
»Jag trodde jag hade blivit nykter … skulle inte ha druckit nå't i kväll … men det känns i huve' på mig än … värre än när vi gick hit. De' går huller om buller för mig … kan knappt komma ihåg nå'nting av'et. Säg mig, Joe — ärligt och uppriktigt — gjorde jag det? Det var aldrig min mening — vid min själ det var min mening, Joe. Åh, det här var då alldeles förskräckligt! — Och han så ung och rejäl!»
»Jo, ni två brottades med varann, och han gav dig ett slag i skallen med namnbrädan, så du föll på fläcken. Men du opp igen och raglade som om du varit full och ryckte till dig kniven och stack'en i honom, just som han gav dig ett nytt förskräckligt nyp, och här har du legat död som en gråsten ända tills nu.»
»Åh, jag visste inte vad jag gjorde — må jag dö på fläcken, om jag det visste. Allt kom av whiskyn och för att jag var arg, kan jag tro. Jag har aldrig begagnat kniven förr i mitt liv, Joe. Nog har jag slagits, men aldrig med kniv, det vet då vem som helst. Joe, tala inte om'et, Joe, så är du hederlig. Jag har alltid tyckt om dig, Joe, och hjälpt dig också — kommer du inte ihåg? Inte vill du tala om
