99
utan »den nye gossen», och jag förstod dunkelt att hans förargelse och även hans dåliga dans berodde på att mina ögon alltför tydligt uttryckt min beundran för de vita handskarna.
Ack! Sista valsen! Sista valsen! Dörren till tamburen stod halvöppen, och varje gång jag dansade förbi uppfångade jag en skymt av jungfrurna som tåligt stodo därute och väntade på de flickor, som ej hade sina mammor med sig.
När jag gick hem med tant Eleonora, sänkte sig missmodet åter över mig. Jag vände mig om och såg bort mot residenset. När jag på eftermiddagen vandrat dit, hade det lyst ur alla fönster med en festlig glans som tycktes utlova att den efterlängtade aftonen skulle bli just så rolig som jag väntat mig. Nu hade man redan släckt ljusen i ett par rum, och ur ett fönster skakades en bordduk.
Jag hade inte mera något att längta efter, och jag trampade tyst och modlöst i tant Eleonoras skugga, vilken likt ett svart släp bredde ut sig bakom henne på snön.
XXII.
Det är skymning i Pas rum. I kakelugnen har det sista vedträt med ett klirrande ljud
