Sida:Tony växer upp 1922.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

101

dater i röda uniformer jagar fram, där prinsessans torn nyss stått. Ett regn av gnistor förgör dem. Ett berg bubblar upp och brister sönder. Ormar ringla sig fram ur skrevorna. Det är krig därinne i det flammande röda. Krig! Oväder! Och vassa tungor slicka girigt upp de fallna blod- dropparna.

— Såg du, Pa? säger jag, och den röda punkten därborta beskriver en halvcirkel.

— Jag såg, hör jag Pas röst, men kanske inte detsamma som du.

— Vad såg du?

— En saga om ett liv.

— En saga! Berätta!

Jag flyttar mig närmare honom och lägger ena armen om hans knä. Jag älskar Pas sagor. Han diktar dem bara för mig, liksom han målar trollen och de andra sagofigurerna för att roa mig. Pa lägger sin hand på min.

— Hur gammal är du nu, Tony?

— Å, det vet du, Pa, snart tolv år!

— Vilken aktningsvärd ålder! skämtar Pa.

— Men sagan då, påminner jag, rädd att han skall glömma bort den.

— Ja, sagan! Det var en gång! Är det inte alltid så de börja, sagorna? Det var en gång