102
Det kan vara en gång för tusen år sedan, och det kan vara i går.
Jag ser hastigt upp på Pa, men jag kan inte urskilja hans ansikte. Hans röst låter så sorgsen, att jag med ens känner lust att gråta. Och medan Pa berättar, ser jag in i brasans glöd, och sagans gestalter få liv för mina ögon.
— Det var en gång en liten prinsessa, som hette Monika och som bodde i ett vitt slott vid en kristallklar sjö, börjar Pa sin saga. Hon hade ljust, ljust hår och ett par drömmande ögon, och hennes skratt var silverrent och klart. Den lilla prinsessan var alltid glad och lekte vid sjöns strand med snäckor och vita stenar, som vågorna slipat jämna och fina.
Konungen och drottningen älskade mycket den lilla prinsessan, och ibland då de sutto på sina troner i slottssalen trängde prinsessans glada skratt in genom de öppna fönstren, och då sågo de på varandra och sade: »Hon är glad, vår lilla prinsessa!» Men de sade det ej leende, utan skyggt och sorgset, som om de burit på en stor ångest. Och medan den lilla Monika därnere vid stranden muntert kastade de vita stenarna utåt vattnet, så att vattendropparna föllo omkring henne som ett regn av pärlor, stödde konungen och drottningen huvudena i
