103
händerna och blickade dystert ut i den vackra salen, och deras ögon fylldes av tårar.
Deras sorg var icke ny, och före dem hade deras föräldrar och därförut deras sörjt och ängslat sig på samma sätt, då de hört ett barns silverklingande skratt.
En gång för hundratals år sedan hade deras släkt varit en stark och livskraftig släkt. Männen voro resliga jättar och kvinnorna blonda med friska leende läppar.
Så hände det sig en gång att en av de vackra prinsarna skulle äkta en prinsessa från ett närgränsande rike. Han hade älskat henne ända sedan han var en gosse och ett barn och ända sedan han först börjat lära sig att spänna en båge och att kasta en lans. Varje gång han skjutit ett vackert villebråd i skogen, varje gång han blivit segrare i en idrottslek hade han tänkt: Det skulle min prinsessa se! Han hade så många år längtat efter henne, och nu var hans bröllopsdag inne.
Det var en härlig solskensdag. En sådan där dag då man kan känna sig glad, även om man ej har något särskilt att glädja sig åt, och den unge prinsen tyckte att hans hjärta var nära att sprängas av lycka, där han red bredvid prinsessan främst i det långa bröllopståget som
