132
en stol och ser ut genom fönstret, är jag mycket nära att förstå ordet i hela dess betydelse.
Jag har upptäckt min kropp. Förut har jag inte tänkt på den annat än när den någon gång kommit mig att lida plågor. Jag visste ej att jag längtade efter något som min egen kropp kunde ge mig. Icke heller har jag den minsta aning om att dessa mina första utflykter i ett paradisiskt land kunna matta ut mig och skada mig. Ibland har jag väl en svag känsla av att inte allt är som sig bör, men denna känsla skänker endast den tidiga vällust jag hänger mig åt en spänning, som visst icke är obehaglig.
Under denna tid blir jag mycket svärmisk och nästan extatiskt religiös. Jag har långa samtal med Jesus, och med slutna ögon drömmer jag om änglarna, vilkas dunvita vingar jag ibland tycker mig skymta. Mina tankar flyta ut, obestämda, töckniga, stundom genomborrade av den sällhetsrysning som är de starkare erotiska känslornas förebud.
En dag då jag är uppe hos moster Amelie, märker jag att hon forskande betraktar mig. Jag blir förvirrad, utan att veta varför.
— Du mår väl bra? säger hon prövande. Jag tycker inte om min lilla flickas utseende.
