133
— Å, moster Amelie, jag mår visst bra.
Men hon är ändå inte nöjd. Hon stänger båda dörrarna till sitt rum, vilket på mig gör ett hemskt intryck, och i det hon sätter sig i soffan tar hon min hand.
— Jag har länge tänkt tala med dig, säger hon, men när man hunnit så långt i livet som jag, är det som om man glömde bort, hurudan man var vid din ålder. Ser du, mitt lilla barn, vad jag ville säga dig är så svårt att säga. Det finns så mycket i livet du borde veta! Faror du borde akta dig för, bråddjup som du springer emot utan att se, och till och med din egen själ kan bära på önskningar som kunna göra dig ont, om du ger efter för dem.
Jag vet redan inom mig, vart min moster vill komma med dessa ord, och jag känner mig helt orolig.
— Kanske att du redan haft någon erfarenhet därav? säger hon och ser på mig med sina klara ögon.
Jag sitter tyst. Jag tycker att det är, som om någon har spionerat på mig. Så ser jag upp och möter hennes ögon. Jag tänker på att min mors ögon kunde haft samma kärleksfulla uttryck. I detta ögonblick vill jag gärna tala,
