134
men jag känner mig skygg och även skrämd av detta allvar.
— Din kropp är inte din egen, säger moster Amelie långsamt, som sökte hon orden. Du vet ju att Gud har skapat dig, och det man skapat vill man inte ha förstört eller smutsat. Gud har inom dig nedlagt goda och onda begär. Det är de onda du skall strida emot, som en tapper liten soldat. Du förstår nog vad jag menar.
Jag gör en häftig rörelse. Moster Amelie trycker sakta min hand.
— Det har vaknat vissa känslor inom dig, inte sant, känslor som du vill tillfredsställa på elt visst sätt? Du kanske redan gjort det?
Jag behöver inte svara, ty hennes ögon ha redan förstått.
— Det är synd att göra det, ser du. Jag kan inte förklara, varför det är synd. Är det inte nog för dig att veta att det är synd mot Gud?
Som i en dimma ser jag Guds stränga ögon riktade på mig. Jag har redan syndat. Kanske jag redan är en förtappad varelse? I kväll skall Guds vredgade röst ropa på mig, i kväll skola Jesu goda ögon vara sorgsna och änglarna fly bort från min säng, och med en suck trycker
