135
jag mig intill moster Amelie. Uttröttad som efter en lång vandring lutar jag mig mot hennes axel och sluter ögonen.
Jag har ofta sedan tänkt tillbaka på den där stunden i moster Amelies rum, och jag har tänkt för mig själv att det är underligt att denna kloka intelligenta kvinna talade på detta sätt till mig. Varför säga inte de vuxna mera? Det är synd mot Gud! säga de, och ett litet barn är mera rädd för att synda mot Gud än för något annat i världen. Men de säga intet mera. Inga förklaringar! Ingen utredning av en fråga som så tidigt syssesätter dessa små kvinnor och som det är så oändligt mycket bättre att ge ett svar på än att komma med lösa antydningar om, antydningar som endast tjäna till att ytterligare uppegga fantasin.
Jag möter dem ibland: små flickor med lemmar som redan runda sig under de korta skolklänningarna och med ögon fyllda av både drömmeri och odygd; och jag ler inom mig och undrar om någon av dem är lik Tony. Om någons hjärta klappar liksom förr hennes av oro och förväntan, om någon liksom en gång Tony tycker sig vara behärskad av onda andar som locka och fresta, om någon liksom
