144
badhuset, då soldaterna rida ut i sjön ett stycke ifrån oss och bada de präktiga bruna hästarna. Deras röster, hästarnas fnysningar och gnäggningar störa ett ögonblick friden, och vi stå lätt tryckta mot badhusväggen och kisa ut genom springorna, till dess hästarna galopperat sin väg i riktning mot Heden.
Vad jag tycker att fru Linden är fullkomlig! Själv är jag inte vuxen och inte heller längre barn. Mina bröst ömma, och ibland värker min rygg. När jag ser mig i spegeln, möter jag ett par undrande ögon, vilkas uttryck jag inte kan tolka. Jag är överdrivet glad och överdrivet sorgsen. Mina stämningar växla ständigt mellan de båda ytterligheterna, och jag skrattar innan tårarna hunnit torka.
Moster Amelie har ett egendomligt intresse för mig, som kanske mera tjänar till att skärpa mina olika egenskaper än att slipa av dem. Hon målar ett porträtt av mig, som jag betraktar med en känsla av skygghet. Detta är alltså jag! En massa dunkelrött ostyrigt hår, ett par glänsande ögon som skulle likna min mors om inte uttrycket vore ett annat, en trubbig, liten näsa, en mun, vars vinklar böja sig uppåt, och en djup grop i den runda hakan.
— Vad tänker du på? säger moster Amelie
