146
drevo bort igen, och man hörde ett doft muller i fjärran.
Vid middagen saknades moster Amelie. Hon hade gått ut tidigt på förmiddagen för att plocka svamp som växte ymnigt i den vidsträckta tallskogen, men ingen hade sett henne komma igen. Morbror John blev genast orolig. Han kunde inte äta. Han gick från fönster till fönster och stirrade på åskmolnen som om han velat förgöra dem med blotta blicken, och hans oro smittade snart även mig. När morbror sprang nedför trappan, följde jag efter. Strax bakom villan låg tallskogen, nu mörk i ovädrets skugga. Jag är säker på att om morbror John sett mig skulle han aldrig låtit mig gå in i skogen, men ängslig som han var ägnade han ej mig en tanke. Försiktigt stängde jag den gröna grinden bakom mig och tog en annan väg än den morbror valt.
Därinne under de höga tallarna var allt tyst. Den barrströdda stigen var hal som en isbana, och på stenarna växte grå mossa, vari gula tallbarr lågo inbäddade, och längre in i skogen skymtade jag röda lingon i riklig mängd. Dagens hetta ångade upp ur marken och kom skogsdoften alt kännas kvävande stark. Betryckt och ängslig vandrade jag framåt, tyckte mig
