147
känna dystra ögon betrakta mig från alla håll och kastade förskräckta blickar på en stor grå sten som liknade en jätterygg.
Jag vet inte, hur länge jag gick där. Stigarna korsade oupphörligt varandra, och jag vek in på varenda stig jag träffade på. Åskvädret kom allt närmare, och jag visste inte längre, hur jag skulle gå för att komma hem. Såg jag upp, mötte min blick endast tunga moln, och skogens tystnad gjorde mig rädd. Så ensam jag var! Endast de dystra ögonen förföljde mig alltjämt, men vände jag mig om, såg jag intet annat än höga träd och mossiga stenar.
Då fick jag plötsligt syn på moster Amelie. Hon satt på en sten med händerna vilande i knäet, och när jag kom närmare, klack det till i mitt hjärta, ty hennes ögon hade samma uttryck som min mors. Jag tror att det var min förtvivlade gråt, som återkallade hennes själ till livets vanliga färdevägar. Hon såg på mig ett ögonblick, som om hon inte riktigt kände igen mig, och därpå sade hon med en röst helt olik hennes vanliga:
— Jag har varit så långt borta.
— Å, moster Amelie, utbrast jag, morbror och jag ha sökt dig överallt.
I detta ögonblick skar en blixt mellan träden,
