10
skränkte sig visserligen till denna gård och den stora trädgård, vari den låg inbäddad; men som barn fick jag aldrig riktigt klart för mig, om icke hela slätten framför också hörde till oss: den stora slätten, där skymningen om eftermiddagarna samlades och ljusblå som lätt rök svepte in mot staden.
Huset var en avlång gammaldags byggnad i två våningar med djupa mörka rum och skumma korridorer, där fotstegen gåvo eko. Jag tassade på tå, ty jag tyckte inte om ekot: det lät, som om många, många människor kommo på en gång, och det dånade i väggarna, som om de varit ihåliga. Trappan var också hemsk, och nedanför balustraden höll ett stort troll till. Jag hade mina särskilda trappsteg, där jag brukade stanna med dunkande hjärta, väntande att en luden arm skulle sticka fram och knipa tag i mig.
III.
Min fars rum var beläget på nedre botten, och den lukt av tobak och dammiga böcker, som bitit sig fast därinne, försvann endast för en kort tid under den stora vårstädningen.
I min lilla värld föreföll det mig, som om
