11
min far, Pa som jag brukade kalla honom, vore en av dessa vänliga jättar, som roa sig med att leka med pysslingarna. Han hade ett högt hjärtligt skratt, som lockade andra att skratta med honom. Med en karakteristisk gest strök han genom sitt yviga ljusa hår och skrattade, så att det ekade i rummet. Han talade mycket och alltid fort, med en liten lustig skorrning, och hans ansikte var lika livfullt som hans skratt. I salen, som i synnerhet om somrarna var mörkare än de andra rummen, därför att ett stort lummigt kastanjeträd växte tätt utanför fönstren, stod en flygel, och det hände knappast en kväll, att jag icke somnade i barnkammaren vid ljudet av Pas musik.
Som liten kunde jag väl inte just ha någon bestämd uppfattning av min far vid den tiden; han var ett av de ansikten, som skymtade omkring mig. Men det skulle ej ett ögonblick falla mig in att ta honom för en fantasi; och de intryck jag senare fick av honom sammanhänga också intensivt med alla minnen jag har av honom från tidigare år.
På den tiden, då vi bodde i det gamla huset vid slätten, hade han redan dragit sig tillbaka från militärtjänsten, men kvarstod som kapten i reserven. Som ung löjtnant hade han sällat sig
