171
Vi gingo i den prydliga planteringen, som låg utanför Gosskolan. Ett par gymnasister som vi mötte tittade på oss. Maud log dem mitt upp i ansiktet med sitt glada leende.
— Träffar du mycket pojkar? frågade hon strax därpå.
— Åja! Några!
— Skolföreståndarinnan är väl inte så glad över att de under rasterna gå förbi flickskolan? fortsatte hon ivrigt pratande.
Nej, jag kunde med full sanning svara, att skolföreståndarinnan ej var glad däråt. Mångfaldiga gånger hade hon strax efter morgonbönerna talat förmanande ord till flickorna och rentav förbjudit dem att prata med skolgossarna under rasterna. Men vad hjälpte det? Gosskolan låg ju på andra sidan om planteringen mitt emot flickskolan, och då båda skolornas fristunder ofta inföllo på samma gång, tyckte gymnasisterna om att ta sig en promenad förbi oss. Man kunde då få se lärarinnorna i fönstren, där de spionerade på flickorna och antecknade vilka som närmade sig de förföriska skolgossarna; syndabockarna togos alltid sedan i enskilt förhör och kommo ut från lärarinnerummet med rödgråtna ögon.
Min väninna och jag promenerade långsamt
