172
framåt, njutande av den klara septemberdagen, vars genomskinliga luft kändes så lätt att inandas. I rabatterna lyste de röda och vita astrarna, och runt omkring blomstersängarna knöto penséerna dunkelt blänkande sammetsband. Maud stannade framför en rabatt.
— Ser du den stora svarta penséen där? sade hon. Den är alldeles lik pastorsadjunktens ögon därhemma. Jag älskar honom.
Jag såg undrande på den blonda, rosiga flickan. Hon sade »jag älskar honom» ungefär som hon kunde sagt: »Jag tycker gräsligt mycket om jordgubbar!»
— Han är gudomlig, ser du! fortsatte hon, då vi gingo vidare. Och när han predikar i kyrkan, sitter jag hela tiden och darrar av rörelse och hör ej ett ord av vad han säger!
I detta ögonblick mötte vi min släkting Bo Ruthven, landshövdingens äldste son. Han var student sedan våren och gick denna höst hemma och kompletterade i några ämnen, innan han skulle ge sig in på juridiken. Han hälsade och stannade. Jag presenterade honom för Maud, och vi pratade tillsammans, till dess vi hörde skolklockan pockande kalla oss. Då rusade vi i väg med flygande flätor och hattarna på nacken och kommo in i skolrummet
