13
mentala hos sig vann han även vänner. Han var ett »kvickhuvud» och en »känslomänniska». Man applåderade honom, och man fann honom sympatisk. Han hörde till dessa impulsiva, blixtrande, på sätt och vis också genialiska naturer, som ha en snabb och intuitivt riktig uppfattning av åtminstone det ytliga av tingen och världens yttre skådespel, även om de mera sällan låta denna uppfattning utlösas i djupare reflexioner.
Han hade en mängd talanger, och han skulle antagligen aldrig kunnat leva i det tysta huset, om han ej haft dem. Han spelade piano, skrev vers, målade, tecknade. Alla de troll, älvor och besynnerliga sagofigurer, som han ritade och färglade för mig, fingo för min inbillning det hemlighetsfullt skälvande liv, som de kanske icke ägde i sin upprinnelse, och tittade spejande och vädrande fram efter mig ur varje vinkel och vrå av det gamla huset. Det var min fantasi, som ibland gav dem det egendomligas och mångtydigas grimas; själva voro de vänliga och enkla väsen. Min far hörde det klara livet till.
Jag förstår nu, att hela hans väsen oavbrutet kämpade mot det döda lugn, som behärskade den tysta kvinnan vid fönstret. För honom måste det ha varit en plåga bara att stiga in i
