194
Nu sysslade mina tankar oupphörligt med religionen. Jag tvivlade icke! Jag grubblade icke! Under tysta nätter föreföll det mig, som om hela mitt väsen vore en enda brinnande låga. Långa stunder tillbringade jag försjunken i ett slags extas, då jag tyckte mig röra vid Jesu mantel. Himlavalvet drogs undan som ett draperi, och jag såg rätt in i himlen. Mina känslor voro starka dessa ögonblick; men den sunda sidan av min natur log ut reaktionen medan solen lyste.
Jag blev nyckfull, osäker på mig själv, kastades ur den ena stämningen i den andra. En längtan steg så småningom upp inom mig, en längtan efter att breda ut armarna och sluta dem igen om något varmt och levande mänskligt. Jag bredde ut armarna, men min famn förblev tom!
Ibland var jag mycket trött, och då jag skulle läsa läxorna, dansade bokstäverna för mina ögon. Helst försjönk jag i vaga drömmerier med boken framför mig. Jag tänkte även på kärleken, men obestämt irrande, lik en som går in i ett mörkt rum, trevar och stöter emot. Jag kunde också ibland fyllas av en önskan att bli mycket god, som de heliga kvinnor jag hört talas om; men samma känsla av maktlöshet,
