195
som jag känt som yngre, intog mig även nu. Så balanserade jag mellan verklighet och dröm, kände livet sjuda inom mig och såg hägrande drömsyner i fjärran.
Under denna tid var det, som jag blev rädd för att någon skulle komma hem och få se min mor. Fastän jag ofta var hos Maud, hände det sällan, att jag bad henne till mig. En gång hade jag märkt, att hon ville tala om min mor, men jag hade hejdat henne. Att låta Maud få se min mor, det vore som om jag för någon annan skulle uppenbara den skräck som fanns i mitt inre, den ångest jag ibland glömde, men som ständigt ruvade inom mig.
Min mors rum utövade en mystisk dragningskraft på mig: jag kunde inte låta bli att gå in dit, liksom man ibland inte kan låta bli att se på en skrämmande bild. Det min far berättat föreföll mig inte längre som någon saga. Rädslan för skuggan hade blivit en verklighet för mig När jag gick ute under den blå himlen, kunde denna rädsla plötsligt gripa mig; och då frös jag, fastän solen lyste.
En annan känsla växte sig även så småningom stark inom mig: den, att jag hade så kort tid på mig. Jag måste hinna ett gott stycke på väg i livet, innan skuggan föll. Det fanns stunder,
