205
Lena höll upp klänningen framför sig och synade den noga.
— Man tar en liten bit krita och något vatten, därav uppstår en deg som lätt glider ned! log hon.
— Man kan äta torr krita också, sade Elsa sakkunnigt, men det smakar för otäckt. Ett visst slags bark lär också vara bra, men det verkar ju nödår i Finland.
Elsa skall alltid vara så kvick! sade Sigrid.
Ett ögonblick var det tyst. Lena steg upp och satte fram en skål med karameller som stått på byrån.
— Jag tar en »studentmössa», sade Maud.
»Studentmössor» voro ett slags glaserade karameller med skär, blå eller vit mandelmassa inuti, som ej mer än andra karameller liknade studentmössor, men som av obekant anledning uppkallats efter dem.
— Tar din studenten nästa år? frågade Elsa med en blick på Lena.
Lena rodnade vackert och böjde huvudet djupare över sitt arbete. Härmed hade samtalet lyckligen hamnat på ett område, där det ej var fara för att samtalsämnena skulle tryta. Under en stund defilerade nu de flesta gymnasisterna i läroverket förbi. Den hade blivit så viktig, och
