206
den var visst kolossalt begåvad; den var kär i flickan Lundberg i översta klassen; den hade varit så trevlig på balen i lördags; den dansade himmelskt, och den — — —
Jag såg på Maud. Hon log ironiskt och lekte litet med sin fingerborg. Jag förstod att hon tyckte att de andra voro barnsliga, som ännu intresserade sig för gymnasister.
I allmänhet var inte Maud omtyckt av flickorna, och det var endast för min skull man tagit in henne i föreningen. Jag hade försökt att få reda på, varför de hade motvilja mot henne, men fick endast svävande svar. Hon hade ett stort fel, och det var att hon fuskade oerhört. Om hon hade fuskat i smyg och varit rädd för att kamraterna skulle få se det, hade de kanske förlåtit henne, men hon fuskade öppet och ogenerat inför klassen, och så skickligt att lärarinnorna aldrig kunde upptäcka, vad hon hade för sig. Under skrivningarna hade hon ett litet lexikon på sig, under provräkningarna tog hon helt enkelt med sig ett facit, som hon fått låna av en pojke. Ibland under historielektionerna hörde jag bredvid mig ett förtvivlat:
— Viska då!
Och det hände, att när hon stod upp i
