Sida:Tony växer upp 1922.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

223

lägga mig. Jag vet, att jag väl inne i mitt eget rum ändå ej skulle kunna somna.

Mor ligger som förut. Hennes ögon äro vidöppna, men de ha inte längre det uttryck av ångest, som jag inbillade mig att de hade tidigare på aftonen. De äro åter döda, de se ingen av oss som vaka vid hennes säng. Plötsligt märker jag, att Pa betraktar mig. Vi sitta på var sin sida av mors säng, och våra blickar mötas över hennes livlösa ansikte.

— Tony! säger Pa. Vad skola vi nu göra?

Det är inte på mor han tänker nu, och jag vet det. »Vad skola vi göra?» Så likt honom att så där vädja till mig, som om vi båda tillsammans skulle kunna reda upp den härva, som förorsakats av aftonens händelser.

— Du är så ung! säger han åter bekymrad. Så ung! Och även om jag talade, skulle du inte förstå.

Jag ser på Pa och undrar inom mig, om jag är så ung som han tror. I kväll känner jag mig inte mycket yngre än han. Men jag säger det inte. Jag vet, att han då skulle le åt mig, hur sorgsen han än är just nu.

— Kanske jag ändå skulle kunna förstå litet, säger jag tvekande.

Åter mötas våra ögon, och långt innan han