224
sagt något alls, känner jag inom mig, att jag för detta som hänt ej håller av honom mindre ån förut.
— Om du vore litet äldre, Tony, skulle du förstå mig bättre. Du vet inte, hur det kan kännas för en man att i åratal gå ensam. Jag hade en kvinna vid min sida… Han smeker sakta mors hand. Men så… ja du vet ju alltsammans.
Ingen av oss tänker på det egendomliga i att han sitter vid min mors säng och talar om detta. Vi äro så vana vid den tanken, att mor varken ser oss eller hör oss. De döda ögonen få icke någon glans, och den hand han smeker ger icke en smekning tillbaka.
— Ibland har jag hört talas om hur sjömannen på sina långa resor som vara i veckor och månader är nära att förgås av längtan efter sin kvinna därhemma. Under långa tider har han bara himmel och hav för sina ögon, och han börjar tvivla på att han någonsin skall få se land. Kamraternas röster förefalla honom så grova, då han tänker på sin älskades klara röst, deras skratt så råa, då han minns den späda lilla kvinnans höga, silverklingande skratt. Å Tony! Förstår du inte nu, att jag själv har varit en av de där olyckliga sjö-
