Sida:Tony växer upp 1922.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

225

männen! Men min långtur har inte varat i veckor och månader endast, den har varat i år. År efter år har jag gått och längtat efter att få höra en älskad kvinnas röst, år efter år har jag törstat efter att få känna hennes kyssar, efter att få bli smekt av hennes svala mjuka händer!

Han tystnar plötsligt, och tårarna stiga upp i mina ögon.

Det är något i hans ord jag tycker mig känna igen, som om jag hört dem för längesedan eller drömt dem. Är icke denna hunger, vilken tolkas av hans röst, på något sätt lik den ödsliga längtan som kommit mig själv att ibland breda ut armarna och sluta dem igen… om intet?

— Och sedan, Pa? säger jag sakta.

— Sedan? Han ser frånvarande på mor. Sedan möttte jag henne som du såg i afton, och då tyckte jag, att hon var den älskade kvinnan, som jag längtat efter. Jag är icke sådan, att jag kan frysa i skuggan för evigt, när solskenet år så nära!

Frågorna tumla i mitt huvud, men jag finner icke ord för dem. Jag skulle vilja ropa:

— Men mor då!

Men jag kan inte få fram något. Det enda jag är säker på är att ingenting kunnat förändra

15. — v. Krusenstjerna, Tony växer upp.