244
jag pastor Ek. Han såg ut som ett spöke, hela karlen! Och jag blev riktigt rädd! Vi stannade båda. Han sade ingenting, stod bara tyst och såg på mig, och så vände han och följde med mig. Jag försökte prata. Sade fånigheter om att himlen var blå och att skogen var grön, sådant som han ju kunde se själv. Han gick bara tyst och surade. Då stannade jag och sträckte fram handen och sade, att jag måste gå hem. Han tog häftigt min hand, och så drog han mig intill sig. Allt var precis som den där första gången jag berättat dig om, då vi kysstes ute i skogen. Men den här gången var jag inte som ett litet lamm! Jag slet och drog och försökte komma ifrån honom. Jag tror till och med, att jag en gång slog honom mitt upp i ansiktet. Då hörde jag plötsligt någon komma på stigen, och i nästa ögonblick ljöd Eriks röst. Han ropade inte, han formligen röt:
»Släpp Maud! Annars — — —»
Och där stodo vi alla tre! Vet du, i det ögonblicket visste jag inte, vem jag tyckte bäst om, Erik eller pastorn, ty pastorn hade fått färg på kinderna, och hans svarta ögon blixtrade! Erik sade inte ett ord till pastorn utan tog mig bara under armen, och så gingo vi två hemåt tillsammans.
