245
»Vad vill det här säga?» frågade mig Erik under vägen, precis som om han hade något slags rättighet över mig.
Och då, vet du, du får inte tycka att jag är rysligt dum, då berättade jag allt om pastorn för Erik. Jag berättade det medan vi långsamt, långsamt gingo hemåt. Ibland tittade jag på honom, och då såg jag att han bet sig i läppen, som om han blivit rörd.
»Du är ju ändå bara en liten flicka», sade han, och han sade det så vackert, Tony!
Han såg så stark och manlig ut, där han gick bredvid mig, och han hade lindade ben, och benen hade en så överdådigt vacker form! Hela dagen sedan kände jag mig så lycklig, som om jag hade upplevat något stort och härligt, och vid middagsbordet möttes våra ögon oupphörligt.
Ja, nu är det ganska sent, och du kan vara trött på mitt prat! Lova mig att skriva snart om Bo!
