263
Hon smög sig intill mig.
— Ack, om jag finge älska dig så, Tony, det vore ljuvligt!
Jag skälvde till, och mina läppar kändes plötsligt torra.
— Vi tycka ju om varandra, sade jag lågt.
— Inte nog! utbrast Maud. Inte nog! Du… Du! Fast du inte brukar parfym ännu, stiger det ändå emot mig en doft ifrån dig… Å, din doft gör mig yr i huvudet!
Hennes armar slingrade sig omkring min midja, hon höjde ansiktet. där ögonen bönföllo.
— Det stod i boken… började hon. Men hon hejdade sig tvärt.
Jag frågade ej, vad det var som stod där. En underlig slapphet började få makt med mig. Den starka värmen från brasan, violparfymen som blev tyngre, Mauds alltmera smekande grepp om mitt liv! Det var som blomblad på mina ögon, som fina fingrar om min strupe, det var som om något ville lent strypa mig; det skrämde mig, och ändå kändes det, som om det just nu skulle vara skönt att få hänge sig åt detta som skrämde. Allt detta var så nytt för mig; och likväl tycktes det mig som om det inte var alldeles nytt, jag förnam det
