276
henne, då hon ville hejda sig, men upptäckte att hon ej längre hade sig själv i sin makt. Jag tror ej att hon i det ögonblicket blev så förskräckligt ledsen, ty i och med detta kastade hon bort den smula ansvarskänsla som tyngt henne och kände sig friare än förut.
Den nämnda, avgörande dagen kom jag inte till skolan förrän efter frukostlovet, därför att jag hade haft en sådan huvudvärk, att jag ej kunnat gå på morgonen. Huvudet kändes ännu en smula tungt, och jag minns att jag tyckte, att det smutsgula skolhuset såg dystert ut trots det lilla tornet på taket. Inne i den långa skolkorridoren var det mörkt som alltid, men dörren till vårt klassrum stod öppen, och dagsljuset därifrån bildade en triangelformad fläck på det grå stengolvet. Medan jag hängde upp min hatt och kappa, hörde jag flickornas röster inne i skolrummet. Det var ännu en stund till lektionens början. Flickorna brukade inte komma så tidigt, och det förvånade mig, att de redan alla tycktes vara där.
I detsamma jag steg in förstod jag, att något måste ha hänt. Jag begrep det på den plötsliga tystnad som uppstod, då man fick se mig. Jag tänkte genast på Maud. Det var inte underligt, ty under denna tid var hon sällan ur mina
