277
tankar. Maud var inte där. Alla de andra, men inte Maud! Flickorna voro tydligen upphetsade och försökte dölja det för mig. Maud! tänkte jag igen. Det måste vara Maud! Jag gick fram till Lena, som stödde sig mot sin pulpet och balanserade ett pennskaft på tummen.
— Har det hänt något? frågade jag.
Lena kastade en blick på de andra.
— Inte något vidare! sade hon.
De andra voro tysta. Lena tappade pennskaftet, tog upp det och började balansera det igen, med en iver som om hon övat in ett cirkusnummaer.
— Är inte Maud här? frågade jag hastigt.
Någon fnissade.
— Hon är… började flera röster på en gång. Lena tappade åter pennskaftet.
— Hon är hos skolföreståndarinnan, sade hon, i det hon böjde sig ned.
— Hon har… började de åter, men hejdade sig.
Jag gick mot dörren.
— Om ni inte genast säger mig vad som hänt med Maud, går jag själv in till skolföreståndarinnan och frågar.
Då voro de alla över mig. Jag tyckte att det var något grymt i de glindrande flickögonen,
