Sida:Tony växer upp 1922.djvu/290

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

284

När jag kommit fram till trappan, såg jag mig om. Men det var så skumt i korridoren, att jag ej kunde urskilja min forna väninnas ansikte.


XLVII.

Den mystiska händelsen med Maud och hennes hastiga avresa sysselsatte vår klass en tid, men hon skulle förmodligen inte glömts så fort som nu skedde, om ej konfirmationsläsningen tagit de flestas tankar så i anspråk. Det var nämligen endast ett par månader kvar till nattvardsgången, och vi gingo oftare än förut hos kyrkoherden.

Jag hörde inte ett ord ifrån Maud, och jag skrev ej heller själv. Men jag kunde inte glömma henne. Med en känsla av oförklarlig skygghet höll jag mig ifrån de andra flickorna, och jag gick långa ensamma promenader utåt vägarna, medan tankarna malde och malde i mitt huvud. Moster Amelie försökte denna tid oupphörligt tala med mig och få mig att öppna mitt hjärta för henne, men fastän jag älskade att tala med henne om böcker och mycket annat som intresserade mig, nämnde jag aldrig något om Maud.