23
men mor märker ingenting. Plötsligt avbryter jag mitt arbete, där jag ligger framåtböjd på mina knän. Ett skratt tränger upp från nedre våningen, ell uppsluppet, glatt skratt, som tycks jaga rummets hemlighetsfulla andar på flykten. Jag ser på min mor. Når Pas skratt henne? Jag möter hennes ögon. Den drömmande stillastående blicken i dem gör mig helt ängslig till mods.
Därnere försiggår något ovanligt. Pa har främmande. Då jag innan jag gick upp till mors rum gläntade på salsdörren, möttes jag av bländande ljus och kände en doft av god mat, blommor och parfym. Det var då jag beslöt mig för att mor skulle få bo i slottet. Mor som sitter så stilla häruppe i skymningen! Jag ser åter på henne. Nej, mor kan inte vara därnere i ljuset och bland blommorna och där man skrattar och pratar så högt. Hon skulle bara sitta helt stilla som nu med de smala händerna i knäet och blicken långt borta.
Slottet är färdigt, och jag betraktar det sorgset. Det var inte alls så jag hade tänkt mig det. Då jag sprang upp från salen, hade jag i fantasien sett för mig något marmorvitt med förgyllda torn, men barnkammarens bygglappar äro bruna och oformliga, och ej ens skym-
