24
ningen kan dölja byggnadens bristfällighet. Gråten stiger upp i halsen på mig. Och plötsligt börja tårarna rinna.
— Ser du, mor, säger jag och petar till en bygglapp, så att flera falla på en gång, det skulle ha varit ett vitt slott med många, många rum fyllda av ljus, och det skulle dofta så gott av blommor…
Jag börjar åter le mot min fantasi.
— Och du skulle ha en fin ljusblå klänning… och när du kom in i slottet, skulle du börja skratta och tala med mig… med mig!
Jag ser allt så tydligt för mig, som vore det tavlor i en bilderbok.
— Jag skulle ju också vara där förstås, mumlar jag, och jag skulle ha en liten, liten katt med ett sidenband om halsen.
Jag kniper ihop ögonen, och en känsla av välbehag smyger sig över mig. Den lilla vita katten! Min mor i den ljusblå klänningen! De vackra rummen! Min hand far smekande över min klänning, och jag känner redan blomdoften omsvepa mig som ett moln. Under de hårt slutna ögonlocken ser jag de vackraste färger: purpur, och blått, och flammande gult. Nu smälta de samman till ett hav, och mitt i havet brinner en väldig eld.
