285
Tanken på Maud värkte länge, länge i mitt hjärta, och jag grubblade över henne utan att kunna se henne klart. Jag hade verkligen fäst mig vid denna flicka, och jag kunde inte lika lätt som skolföreståndarinnan kasta bort henne, för att hon gjort något orätt. Ibland vaknade jag upp om nätterna och tyckte, att jag hörde henne ropa mitt namn, och jag grät därför att jag nu var ensammare än förut.
Under »läsningen» hade jag svårt att följa med. Det var som om den religiösa känslan på något sätt kommit bort för mig, och i bibeln såg jag bara tryckta bokstäver och ord, precis som i alla andra böcker. Kyrkoherden gjorde inte heller mer så starkt intryck på mig. Jag var nu van vid hans allvarliga, djupa röst och lysande ögon, och jag darrade inte längre, då han bad mig läsa upp en bibelvers.
Jämnt fördelade som de voro mellan religionsundervisning och skola gledo dagarna ilsnabbt i väg. Den där tiden kände jag mig inte riktigt vaken. Jag befann mig i det mellantillstånd mellan dröm och vaka som man kan vara i om morgnarna, då man ännu med tankarna intrasslade i drömmens land ser den grå morgon dagern sippra fram under rullgardinen.
Jag hörde ofta flickorna tala om de klän-
