288
hans ålder. Jag tittade på en ful virkad antimakass som låg över soffkarmen och undrade, om man kunde använda den som schal också, och jag höjde blicken till ett par förstorade fotografier av kyrkoherdens föräldrar, som hängde ovanför soffan, och fann att hans mor hade fäst sin brosch litet snett — eller jag kanske bara tyckte det, därför att jag såg fotografien nedifrån.
Kyrkoherden slutade sin bön, och då vi hade rest oss upp, tog jag honom i handen och tackade, alltjämt med samma känsla av förströdd likgiltighet.
Innan vi alla skildes åt för aftonen, ville kyrkoherden att vi skulle följa honom in i kyrkan, som låg strax bredvid hans hus, för att bestämma våra platser till morgondagen.
Han slog upp kyrkdörren, och vi gingo sakta uppför gången. Skymningen, som smög sig in genom de höga kyrkfönstren, hade den sköra ton över sig som är förvårens säkra kännetecken. Den vred sig mjukt omkring valv och pelare, men över altaret vaggade den som ett lätt, blått moln. Månskenet sköt en gyllene strimma fram lill den vite Jesus, där han hängde genomborrad på korset, och de höga ljusstakarna glänste.
